Häcken - Halvhjärtat IF 3-0
Inget nytt under solen - motivation slår alltid klass.
Henrik Larsson gick häromdagen ut och berättade hur mycket han hatade Royal League och idén med att spela fotboll i Sverige på vinterhalvåret. För alla er som missade intervjun i Sydsvenskan visade han (och resten av HIF kanske bör tilläggas) idag hur det kan se ut på plan när man absolut inte har viljan att kämpa för att vinna. Resultatet? 3-0 i röva.
Henrik Larsson var långt ifrån den enda syndaren i dagens HIF. Ingenstans fanns den gnista som behövs för att gå segrande ur en allsvensk match. Ibland är skillnaden mellan topp och botten i allsvenskan hårfin, och med en halvhjärtad insats kommer man inte långt. Dagens prestation var den sämsta HIF-prestationen sen Peter Swärdhs dagar. Det säger inte lite. Det var inte många löpningar eller närkamper som vanns av de rödblåa. Istället var det Häcken som visade att man minsann inte tänkte överge sin kvalplats utan en rejäl figth.
Andreas Jakobsson saknad
Oron innan match huruvida Andreas Jakobsson frånvaro skulle straffa HIFs mittfältsspel var befogad. Oskar Rönningberg är (ännu) inte man att fylla kostymen som HIFs mittfältsdirigent. Med Jakobsson borta dog Helsingborgs mittfältsspel. När sen Fredrik Svanbäck kantspringer mindre än han brukar och Olivier Karekezi inte spelar kantspel överhuvudtaget blir det inte mycket till spel. Slaget om mittfältet var förlorat, och med det även matchen.
HIFs loja spel bidrog till Häckens första mål efter dryga halvtimmen. Ett välavvägt vänsterinlägg fann Dioh Williams i straffområdet, som bara hade att sätta skallen till. Varken Andreas Granqvist eller Fredrik Björck visade upp några större intentioner till närkampsspel. Ohotad mitt emellan björk och gran är det lätt att knoppa in boll vid bortre stolpe.
Det blev bättre efter paus - i 28 sekunder
Stuart Baxter uttryckte i paus att man kunde förvänta sig mer av Helsingborg. Det kunde man. I exakt 28 sekunder. Sen hade försvararen Lucic fått kruta in 2-0. Ridå ner givetvis och resten av matchen var mer formalia. Att sen Jonas Henriksson kunde trolla bort en nyfriserad Franco Miranda (styrkan satt i alla fall inte i håret – Miranda var varken bättre eller sämre än innan) för att sen placera bollen förbi en på mellanhand stående Daniel Andersson var mer av akademiskt intresse. Det enda som egentligen var intressant var att hålla koll på resultattavlan. Skulle HIF hamna trea, fyra eller till och med femma och därmed missa Royal League?
Hammarby visade att topp visst kan slå botten genom att bortabesegra Öster och snodde därmed HIFs tredjeplats i ligan. Djurgården däremot kunde inte rubba Elfsborg och HIFs fjärdeplats räcker därmed för säkrat vinterspel mot våra skandinaviska grannar.
Från fotbollsporr till något annat
Fjärdeplatsen innebär att HIF, efter många om och men, klarar utsatt mål. Ändå är det svårt att känna den där riktiga glädjen. Efter en alltigenom exemplarisk höst känns det onödigt att klappa ihop i allsvenskans sista match och därmed byta ut publikdragande RL-matcher mot FCK, Bröndby och (nåja) Lilleström mot matcher där Rosenborg, Brann och OB står för motståndet. Fotbollsporren förvandlades till en Slitz-ligth version. Hur många känner sig manade att åka till Bergen den 26e november? Upp med en hand. Henrik Larsson drömmer redan mardrömmar om den resan…
Nu väntar en knapp veckas vila innan cupfinalen på Råsunda nästa lördag. En vecka som ger tid till eftertanke för spelarna. Man vet härmed att man ÄR sårbara och GÅR att besegra. Bara att börja tugga taggtråd igen, för Gefle lär inte släppa sin största chans att spela i Europa på den här sidan årtusendet helt frivilligt.
Efter cupfinal väntar inträde i Royal League den 18e november mot Rosenborg på Olympia. Ett Royal League som HIF inleder utan Stuart Baxter, men mer om det senare.
